Någonting

"Vad som i dagen en gång väckts skall i natten en gång förgås; löven multna bort, livsgnistorna slutgiltigt utsläckas, ögonblicken vars tid redan varit försvinna. Då livet är flyktigt är tomheten evig. Då allt liv tagit slut och gudarna gått hädan - då kommer ingenting återstå. Sådana är villkoren.

Människor kämpar förgäves mot döden. Trots att ordningen ständigt varit rådande, fortsätter vi vår fåfänga kamp, oförmögna att skåda världens oundviklighet i vitögat. Vi söker kringgå våra förutsättningar i förtvivlad flykt från verkligheten. Förgäves... Istället blir vi maktlösa.

Säg mig nu... fruktar du för döden? Önskar du slippa ifrån dess köld; försena dess ankomst? Drömmer du kanske till och med om att leva för evigt? I så fall - du är svag och en dåre! En ynklig stackare som inte kan försonas med sitt öde och förnekar sina förutsättningar kan aldrig finna styrka! Gör inga försök att förvränga verkligheten - se allt som det är och dra istället fördel av detta! Tänk själv efter, vem kommer vinna spelet - den som känner spelreglerna eller den som är okunnig om dem?

En som är stark vet att döden är hans öde - styrka är att slåss med döden istället för emot. Döden är den sanna krigarens anförvant. Avsvär dig din fruktan.

Betänk nu noga detta och lämna sedan ditt svar. Av samtliga som sökt sig till oss genom åren är de du ser framför dig bara en bråkdel. De flesta valde att lämna oss. De som är kvar är alla svurna till döden."

Ledaren för den lilla gruppen hyrsvärd gav honom en sista obehaglig blick innan han vände på klacken och försvann bakom förhänget till en enkel paviljong. Kvar stod mannen som kommit för att ansluta sig till följet, höljd i eldsken och manskapets kalla blickar.

När mannen såg dem sitta och betrakta honom i tystnad, uppenbarligen tvivlandes på hans förmåga, insåg han att ledaren sannerligen hade haft rätt i det han sade. Ingen vettig människa skulle ge sig in i kamp med dessa vilddjur - bara en blick från deras ögon avslöjade att våldsam död väntade en om man försökte utmana dem.

Mannen gjorde sitt bästa för att inte ge vika för dessa totalt tillintetgörande blickar och tog efter ett ögonblick sitt beslut. Han var övertygad att om hans liv var honom kärt så borde han omgående lämna det här sällskapet med vettvillingar och bege sig så långt bort från dem som bara vara möjligt. Det vore det kloka. Hade han haft något att förlora på det så hade det definitivt varit det kloka.

Med detta i åtanke rätade han på ryggen och slog sig ned bland manskapet. Några gillande muttranden hördes, men iskylan från blickarna vägrade släppa greppet om honom. Han hade kanske vunnit en seger, men han hade fortfarande inte bevisat sin duglighet...

Förlorade posts

Rykten om Bråke
av Maskrose

”Säg mig, har ni någonsin hört talas om Bråke, den fasansfulla sköldbitaren? Utan att ens behöva säga ett ättenamn, vet alla i mitt hemland vem som menas så fort namnet kommer på tal. Ty berättelserna om hans dåd är många, och hans vildsinta sinnelag är vida beryktat. Vrålandes och spottandes, med ögon stormande av vanvett, jagar han sina offer till dess att deras innanmäten ligger spillda på jorden och den sista själen vandrat vidare mot Stormes mjödhallar. Det segervrål han upphäver sägs kunna få isjättars ben att darra i bävan. Ja, den som inte fruktar honom har aldrig stått inför honom – ty hans raseri river som trälvindarna i den Stora Stormen. Han är en storvuxen karl som man under gillen kan se klunka i sig en hel tunna mjöd.
Tillsammans med sina närmaste bröder har han varit på härnad i Mittland flera gånger och vunnit stor ära. Efter ett särskilt framgångsrikt strandhugg sägs det att han tog med sig, utöver mången träl och guldkista, en alldeles äkta mittländarhövding, som han senare lät blota till gudarna vid påföljande midvinterhögtid. I och med hans stora rykte har många tappra krigare inbjudit honom till envig, och tro vid Blotheim inte att han avvisat ens en enda. Många kämpar har utmanat honom, och lika många kämpar har han slagit. Där hemma är alla överens om att han är Vortlands tappraste bärsärk, ja, förmodligen hela Osthems, och att han efter döden alldeles säkert kommer att få dricka vid Stormes eget bord!”

Vildmän söderifrån
av Maskrose

"I ständigt ökande antal återfinns de, särskilt i den sydliga handelsstaden Jornahjelm och trakterna däromkring - nojaner som lämnat sitt hemland i hopp om att finna en mer dräglig tillvaro här. Vilda är de, med orakade skallar likt bärsärkar, otämjda som djur och vidskepliga som troll. Märkliga hedniska seder bär de med sig, med avgudafigurer av kvinnoskepnader och djur, och knappt ens hälften av dem erkänner Stormes överlägsenhet. Föraktade och trampade på erbjuds de endast det slitigaste och smutsigaste kneggöra, som annars bara trälarna nedlåter sig att utföra. Men ser du en son av Noj med axlarna draperade av varg eller björn så gör du bäst i att inte trakassera honom, då han med största sannolikhet har dräpt besten själv - i närkamp med svärd! Turligt nog verkar få nojaner av det kynnet bevista Vortland..."

Torkils hemliga dagbok
av Waaack

"Denna veckan har jag skådat följande: en älg, en stor ulv (igen), snö, en död pater i snön, is, ett sigill på en pappersrulle, en pappersrulle, mer snö, en ensam tall, en älg (både levande och död), två "män" med gula ögon, en tjej jag misstänker inte kommer från där jag kommer, ett dvärgpack, en trollpacka (tant Fröshelm har berättat att trollpackor kan få en att bli blind som hämnd för att man tittat snett på dom, så jag försökte att inte titta alls).

Jag kommer snart att få beskåda: småtroll, stora troll(?), istroll! Samt skatter, guld, silver, mer snö.

Jag är glad över idag, då jag faktiskt fått hela mitt följe att följa med mig på trolljakt. Mitt stora äventyr har faktiskt börjat på riktigt! Min far, mina bröder, mina systrar och min kära mor - jag kommer att slå er med häpnad!"