Någonting

"Vad som i dagen en gång väckts skall i natten en gång förgås; löven multna bort, livsgnistorna slutgiltigt utsläckas, ögonblicken vars tid redan varit försvinna. Då livet är flyktigt är tomheten evig. Då allt liv tagit slut och gudarna gått hädan - då kommer ingenting återstå. Sådana är villkoren.

Människor kämpar förgäves mot döden. Trots att ordningen ständigt varit rådande, fortsätter vi vår fåfänga kamp, oförmögna att skåda världens oundviklighet i vitögat. Vi söker kringgå våra förutsättningar i förtvivlad flykt från verkligheten. Förgäves... Istället blir vi maktlösa.

Säg mig nu... fruktar du för döden? Önskar du slippa ifrån dess köld; försena dess ankomst? Drömmer du kanske till och med om att leva för evigt? I så fall - du är svag och en dåre! En ynklig stackare som inte kan försonas med sitt öde och förnekar sina förutsättningar kan aldrig finna styrka! Gör inga försök att förvränga verkligheten - se allt som det är och dra istället fördel av detta! Tänk själv efter, vem kommer vinna spelet - den som känner spelreglerna eller den som är okunnig om dem?

En som är stark vet att döden är hans öde - styrka är att slåss med döden istället för emot. Döden är den sanna krigarens anförvant. Avsvär dig din fruktan.

Betänk nu noga detta och lämna sedan ditt svar. Av samtliga som sökt sig till oss genom åren är de du ser framför dig bara en bråkdel. De flesta valde att lämna oss. De som är kvar är alla svurna till döden."

Ledaren för den lilla gruppen hyrsvärd gav honom en sista obehaglig blick innan han vände på klacken och försvann bakom förhänget till en enkel paviljong. Kvar stod mannen som kommit för att ansluta sig till följet, höljd i eldsken och manskapets kalla blickar.

När mannen såg dem sitta och betrakta honom i tystnad, uppenbarligen tvivlandes på hans förmåga, insåg han att ledaren sannerligen hade haft rätt i det han sade. Ingen vettig människa skulle ge sig in i kamp med dessa vilddjur - bara en blick från deras ögon avslöjade att våldsam död väntade en om man försökte utmana dem.

Mannen gjorde sitt bästa för att inte ge vika för dessa totalt tillintetgörande blickar och tog efter ett ögonblick sitt beslut. Han var övertygad att om hans liv var honom kärt så borde han omgående lämna det här sällskapet med vettvillingar och bege sig så långt bort från dem som bara vara möjligt. Det vore det kloka. Hade han haft något att förlora på det så hade det definitivt varit det kloka.

Med detta i åtanke rätade han på ryggen och slog sig ned bland manskapet. Några gillande muttranden hördes, men iskylan från blickarna vägrade släppa greppet om honom. Han hade kanske vunnit en seger, men han hade fortfarande inte bevisat sin duglighet...